En konstant känsla av oro och rastlöshet. Trivs inte här. Det är ingen plats för mig. Jag vill känna mig lugn, tillfreds, frid. Det kryper i kroppen och jag vet att det är då det är farligt. Det är då jag är elak mot mig själv. Men det är ok för jag förtjänar det. Vill vara stark. Så stark som andra ser mig. Har hintat för vänner om att jag egentligen inte alls mår bra. Men det blir inte mycket mer än så. För även om jag berättat så är jag ju fortfarande glad när jag är med dem. Skämtar och spelar pajas. Skrattar. Så inte konstigt att de inte tar mig på allvar. Och visst jag är glad när jag är med dem. Men såfort jag är ensam med mig själv får jag panik. Det är det jag inte klarar av. Vet inte vem jag är då. Jag vill vara smal. Jag vill vara fin. Det är allt jag vill. Perfekt. Som jag ser ut nu är min kropp ett resultat av mina misslyckanden.